Denna tisdag promenerade jag iväg för att jobba, ett ganska fysiskt uppdrag som tar ca fem timmar.
Jag äter inget under tiden, dricker kanske litegrann. Konstigt nog var jag inte hungrig när jag kom hem, men insåg att jag måste äta. Att jag inte har varken hunger eller aptit är dessutom ovanligt, det händer mycket sällan. Nåväl, jag åt en eller två grova ostmackor och drack det sista av blåbärsjuicen, ett fyllt glas (mer än vanligt, brukar typ dricka en dl). Blåbärsjuicen sjöng på sista versen, smakade mest sött, men hade iallafall ingen konstig bismak.
Daniel och Lina ringde och meddelade att de hade vägarna förbi och undrade om de kunde käka hos oss. Givetvis kunde de det, det finns alltid något man kan röra ihop. Så det blev pasta (penne), chorizo och creme fraiche. Jag gillar pasta al dente, men denna kunde kanske ha kokt några sekunder till. Tydligen tuggar jag för fort, dvs jag sväljer ofta för tidigt och vid något tillfälle kände jag just hur en bit pasta vandrade sin väg ner genom strupen. Jag tog säkert senare en samarin igen…
Daniel och Lina hade köpt köksstolar, vilket tydligen hade varit mycket kompromissande kring. Lina ville ha urcoola metallstolar, modern stil – vilket hade blivit en häftig kontrast till den rustika mörkbruna träbordet som hon hade. Det var liite väl häftigt för Daniel. De hade gärna velat ha våra vita caféstolar minsann. Kompromissen blev klassiska pinnstolar. Sjysst det med.
På natten (vid tolv) fick jag magknip, jag kände hur det onda vandrade sig igenom hela vägen i tarmarna och stannade till slut längst ner, i s k nedre buk. Ont i både höger och vänster sida. Jag misstänkte att blåbärsjuicen var boven. Dålig mat som inte uppvärms gör ont, har upplevt det av oliver en gång. Jag äter ogärna paprikafyllda oliver numera, just av den anledningen. Magknipen kändes iallafall som om jag ätit något dåligt, skillnaden var bara att det inte kom ut något.
Jag har en tid sovit i soffan, jag somnar aldrig så gott som när tvn är på. Visst, det är inte bra sägs det. Men att inte sova alls eller oroligt är väl inte heller bra? Jag får inte någon ro i sängen. Jag kan inte gå och lägga mig kl tio, det är för tidigt för mig. Det är för kallt i sängen, jag får för långsamt upp värmen. Alla tankar virvlar runt när man ligger där och blundspänner ögonen. Jag vill inte heller väcka maken som är lättväckt. Jag snarkar dessutom, menar han. När jag väl somnat i sängen vaknar jag av att jag är alldeles för varm. På morgonen har jag stopp i näsan och måste snyta ut kanske fem gånger. Det är liksom lugnare att somna i soffan…
iMittLiv 